Då var vi framme i Nanjing och sitter nu på vårt rum i studentlägenheten. Josefin och jag delar rum medan Lina delar med en tjej som heter Sara.
Resan hit har varit intressant och vi tar det väl från början.

Klockan 01:25 började resan mot Arlanda via Buss. Regnet öste ner och det kändes bra att åka iväg för att lämna Sverige. Vi visste vi skulle få lite tid slå ihjäl på Arlanda men det blev mest sömn, läsning och selfies om vi ska vara ärliga.

 

Planet lyfte sedan mot Vienna där Josefin och jag underhöll varandra och alla runt omkring oss, okej förmodligen inte, men Vi hade kul iallafall och tanken på en månad tillsammans känns bra. Lina sov mestadels av tiden och vi fortsatte underhålla planet som de fina komikerna vi är.

Från Vienna var vi försenade och fick stå ett bra tag i gaten. Väl på flyget visade de sig Linas display framför flygstolen – till den 9,5h långa flygresan – var upp och ner och den ville inte hoppa igång och bli rättvänd. Vi byttes därför av att se på film och jag läste mest istället och kunde avverka boken jag fått av mamma.

Väl i Shanghai 05:40 var temperaturen redan 25 grader och det byttes snabbt om till shorts efter väskorna hade fåtts. Klockan hade nu sprungit iväg till 08:10 och en dam haffade oss efter vi kommit ut till vänthallen då det förmodligen skrek turister om oss. Förvirrade som vi var och då hon pratade engelska följde vi med henne och fick mer än troligen betala ett riktigt överpris för taxin till järnvägsstationen. Den låg på andra sidan stan så svenskt pris var det rimligt men för kina förmodligen 3 gånger så högt som det borde vara.

På tågstationen var proceduren precis som vi kommit till en ny flygplats med scanning av väskorna och vänthallar. Efter sprungit runt än mer förvirrade där så hittade vi de engelska luckorna, alltså de som hjälpligt förstår engelska, så 08:52 baxade höghastighetståget ut med 270km/h mot Nanjing. Dessa biljetter var billiga i min mening, ca 150 svenska och hållplatserna ropades ut på engelska.
Kineserna hade fram till nu varit ganska vänliga och insisterat på att försöka bära väskor. Josefins väska tog en man på sig bära ner för trapporna på stationen och det blonda håret visar återigen sina fördelar.

Den största utmaningen skulle visa sig hitta rätt väl i Nanjing. Vi fick tag på en taxi som sa han ville ha 120 yuan till NUST. Helt okej, visade sig mer vara en privatbil som agerade chaufför men han kunde lite engelska så uppenbarligen är vår standard, pratar de engelska, ja då tar vi dem.

Han försökte lära oss små ord på kinesiska och vi engelska tillbaka. Vi vet nu en hel del om hans son och ibland tror jag han försökte leka matchmaking. Han berättade även blondhet och blekhet i hyn var vackert. Tack för det men vi skalll jobba lite på brännan…
Väl framme vid NUST vilken tog cirka en halvtimme ville han ha 120 per person. När man väl sitter i bilen så blir det svårt säga emot så vi betalade snällt istället för att strida då vi vid det laget bara ville komma till vårt rum.

Utslagna vid soluret hittade vår lärare Gunilla oss 20 minuter senare och vi gick till vårt rum och mötte vår rumskamrat Sara för denna månad. Nu sitter vi här jag och Josefin, kyler oss i AC’n och skriver på blogginlägg. Lina och Sara tappade vi bort på supermarketen men de kommer nog tillreda snart nog.

Supermarketen har besökts som sagt och x antal liter vatten införskaffats samt frukt. Ikväll väntar välkomstmiddag med kineserna och sen blir det nog sängen ganska direkt efter det.